Att hålla tal till någon är förvisso inte lätt. Men det vet alla så man behöver inte börja med att be om ursäkt. I dagens krönika i YA raljerar skribenten lite med uttrycket ” Jag är ingen talare.” 
Enligt min åsikt är det den absolut sämsta inledningen av ett tal. Då tänker jag – ” NÄHÄ sätt dig då ner och stå inte här och slösa med vår tid. Vi är på fest och det är meningen att vi ska ha trevligt .”
Jag tycker det kan jämföras med att värdinnan hade rest sig och sagt. Jag kan inte laga mat men jag har ändå lagat middagen till er. –” Jaha, tänker jag, skulle det då göra att vi blev förvånat glada om maten var ätbar.”
Vad vill man uppnå med denna kommentar? Är det en ursäkt för att man inte orkat bry sig tillräckligt för att skriva ett bra tal och öva på detta. Ska man tala så ska det ge åhörarna något, framförallt själva festföremålet. Så offrar man inte tid och resurser på att göra ett bra tal ska man hålla tyst.
Att vara talare är ett hantverk
Att tala inför andra är egentligen ett hantverk precis som mycket annat. Det handlar om att lära sig grunderna, skaffa de verktyg som behövs och öva.
Jag lovar att jag kan förvandla vem som helst till en god talare om de anlitar mig. Men det kräver tid och resurser. Kanske är det värt att lägga lite pengar på det istället för mycket annat icke nödvändigt inför tex ett bröllop.
Jag måste erkänna att jag känner stor respekt för den reserverade man som i all tysthet la pengar på tre privatlektioner hos mig för att få till ett riktigt bra tal på sin sons bröllop. Vi hjälptes åt att både skriva talet och öva på framförandet. Det värmde mitt hjärta när han berättade om de hjärtliga skratt och förvånade ovationer han fått.